Essä

EN YTTRE PRESS - MIN INRE PROCESS

- min själ har andnöd-

Vad är livet? Bländverk.

Bara skuggor, bara spegling.

Hela livet är att drömma

och drömmen är själv en dröm.

(Pedro Calderón de la Barca)

Åttatusenåttahundrafyrtioåtta mäter jordens högsta berg i meter över havet. Detta minns jag klart och tydligt, som om det etsat fast på min hornhinna, medan min egen byxstorlek dunkelt förflyttar sig bort från min perception. Jag sitter i mitt kök och lyssnar idogt på Kabukimusikens oregerliga rytmer och funderar på varför detta essäskrivande upptar så mycket av mig och min tid. Som om hela min själ krampaktigt slår bakut. Detta eviga sökande efter svar på något som sällan går att sätta fingret på. En magkänsla snarare än fakta. Jag slår upp ordet Kabuki på Wikipedia för att låtsas att jag faktisk gör något och får upp att detta även är en sjukdom och inte endast en Japansk teaterform.

“Kabukisyndromet är ett medfött tillstånd som ger ett för syndromet karaktäristiskt utseende, försenad utveckling och olika typer av missbildningar. Vanliga symtom är lindrig utvecklingsstörning, tillväxthämning, skelettavvikelser och kuddiga fingertoppar” (Socialstyrelsen, 2014). Intressant tänker jag för mig själv och tänker att den kunskapen kan jag briljera med på nästa familjemiddag, ikväll, för det jag annars har att komma med är ju mest luddiga metaforer som känns vaga och missförstådda. Samtidigt som jag skriver detta känns det som att mitt liv passerar revy utanför mitt fönster, höstlövens lugnande färger dämpar min ångest och ögonen vattnas. Det känns som om jag lever i en hittepå värld, är denna skrift verklig eller är det något som bara forsar ur mina fingertoppar. Vilken kunskap är av vikt och vilken är inte, om jag inte förmår sätta ord på denna känsla som svallar i mitt inre, är den då inte reell. Jag hämtar Bruno K. Öijers diktsamling “Svart som silver” som står i bokhyllan och dammar, han skriver så träffande om just denna känsla

“så få det finns kvar att respektera och tycka om, det vackraste och mest värdefulla vi har är dom som aldrig syns, aldrig hörs, verkar som om resten står i rampljuset och hoppar rep, tomma och meningslösa. Verkar som allt är en gurglande vask som svämmar över med en digerdöd av skvaller och fånigt trams. Var kommer alla ifrån, alla dessa självgoda, uppsvällda, hjärndöda individer som förnedrar sig själva och gör allt för att försöka förminska oss som människor medan dom turas om att rota i varandras underliv. Men dom är dömda på förhand och du behöver inte oroa dig, varje kväll någonstans glider ett biografdraperi upp och filmens första replik kommer som en befrielse.

if they move, kill ‘em! (2008, s.43)

Detta för genast tankarna till en teaterföreställning jag repar till just nu, en organisk uppsättning av “Jurassic Park”. I en av scenerna är jag en skräckinjagande raptor som listigt lurar i snåren för att lätt och ljudlöst kasta mig över mitt byte och förgöra denne.

Flertalet talar om höst och vinterdepression och om att inte stå ut, jag myser vid bara tanken av att stormen skall sänka sin manetliknande massa över Göteborg.

"För oss - som nu och då drabbas av själens mörker - kan hösten faktiskt vara en lättnad."

Den yttre svärtan korresponderar då mot den inre. Höstens mörka regn motsvarar de inre tårarna (Wikström, Owe). Men vänta oj vad deppigt detta blev, eller blev det? För mig är detta inte sorgset utan en livsnödvändighet. En chans att få vara den jag verkligen är, eller vänta, är det verkligen den jag är? En sorgsen, deppig person som vill bygga in mig i en ointaglig borg.

Nej nu får jag börja skriva på det jag egentligen borde skriva, sluta med allt detta nonsens som intuitivt kommer upp inom mig medan jag tvingas skriva ner mina tankar om min gestaltning. Borde Borde Borde tror de att jag bryr mig!

Jag har i alla fall valt att appropriera Basim Magdys verk "Good things comes in threes like fireworks"

Basim Magdys konst skapar generellt ett slags hallucinatoriskt universum där det förflutna, nuet och framtiden flyter ihop och de drömlika bilderna får oss att gå in i olika verkligheter samtidigt.

Magdy gör färgrika bilder av drömlika situationer, var och en med en fantasifull titel. Bilderna kan ses som portaler till parallella världar, vilka alla reflekterar olika händelser i vår egen värld; diplomati, medborgerliga rättigheter eller olika ritualer.

Bilderna är varken utopiska eller dystopiska, snarare framställer de det mänskliga psykets oförmåga att hitta nya lösningar för framtiden. Här upprepas samma misstag om och om igen, i en cirkel av handlingar och nederlag (GIBCA, 2017).

Humor är en social taktik som ofta används av Magdy som en väg genom svåra, diffusa ämnen, men den är uppbyggd av melankoli. Hans färgstarka, grafiska målningar är ofta inbäddade med en kritik av antropocen. En term som används för att beskriva en era definierad av människor och de krafter som driver och underhåller den. I akvarellen / collaget "De kommer i tre som fyrverkerier (2011) ses tre huvuden befriade från kroppen. De svävar frejdigt mot en abstrakt bakgrund.

Kanske försöker Magdy i sitt arbete faktiskt att döda den mest mänskliga av saker: den utopiska synen. Hans filmer och konstverk verkar ofta föreställa en framtid där de "stora berättelserna" som vi för närvarande lever under inte längre existerar. Dessa världar pekar oftast på en post-antropocen värld. Som konstnären själv kryptiskt säger fortsätter alla framtider förbli utsatta för tidens ödeläggelse, "oavsett framtid, progressiv eller inte, katastrofisk eller utopisk, så kommer tiden ändå att avsluta den" (Culture Calling, 2017).

I många kulturer är jämna tal en symbol för det jordliga och materiella medan ojämna tal symboliserar det andliga såsom livet och själen (Tretalsmystik, 2016, 11 juni). Magdy har i sitt verk valt att gestalta det själsliga.

Jag känner att i denna del av min process är det som att min själ har andnöd. Att för mig arbeta i två skilda processer, essäskrivande och gestaltning, sätter igång något helt annat inom mig än glädje och det är det jag närmare kommer att bearbeta.

Stefan Andhé säger att "vad som i första hand behövs är inte följsamhet utan eftertanke, ett kritiskt öga som söker sanning, en klar röst som vågar uttala den, särskilt om den är obekväm. Väsentligare än att träna sina muskler är att träna sitt trots/.../slutar vi att vara trotsiga då hamnar vi i den lydiga likgiltigheten som förgör allt" (Wikström, Owe).

Med detta vill jag säga att det känns som om jag lever i två parallella världar genom att vara i två processer samtidigt. Är skolan ett parallellt universum till min inre och yttre verklighet? En fiktiv värld. Siri Hustvedt talar om detta som potentiella rum- det mänskliga livets fiktiva rum, det som Vygotskij refererar till som ett rike av spontanitet och frihet (Hustvedt, s.433).

Jag tänker lyssna på min magkänsla och acceptera hur jag fungerar och hur min process går till. När det bli för mycket stänger hela mitt system ner och det tänker jag inte tillåta.

Filosofen Blaise Pascal skrev "Vi nöjer oss inte med det liv som vi äger inom oss själva i vår egen tillvaro, vi vill leva ett inbillat liv i andras föreställningar om oss och bemödar oss för den skull att synas, vi arbetar ideligen på att bevara och försköna denna inbillade tillvaro och försummar därmed den verkliga" (Wikström, 2011).

Jag vill lyssna till mitt inre och inte var en produkt i någon annans uppbyggda värld. Jag vill bejaka alla mina parallella rum och inte stänga dörrar, lyssna på min intuition och följa den i alla lägen.

Intuition är medvetenheten om de subtila sakerna som ligger utanför uppmärksamhetens fokus, de saker som vi är medvetna om subliminalt, alltså omedvetet.

Jag anser att moderna människor inte är i kontakt med sin intuition. Vi har låtit vår medvetenhet driva ifrån världen omkring oss till den värld som vi har skapat.

Författaren Malidorma Somé säger att "oljudet från det yttre världen tystnar ljudet från den inre världen. Därför får vår intuition betala priset" (Intuition, 2014).

Människor har inte bara ett medvetande, vi är också medvetna om oss själva, om tidens gång, om vårt förflutna och vår framtid.

Sociologen Anthony Giddens med sin holistiska världssyn kallar det för att vi människor oftast agerar utan att vara aktivt medvetna om de bakomliggande motiven (Lundin, Elin. s.45).

När en talar om parallella världar är eskapism en av funktionerna vi använder oss av, alltså att en bara vill drömma sig bort om världen är svårhanterlig eller om en befinner sig i en kris. Befinner jag mig då ständigt i ett kristillstånd eller tillåter jag mig endast vara mer organisk och ifrågasättande i mitt sätt att leva?

Det är mer nödvändigt än någonsin att inte följa med i sin tid. Det behövs fler som är motvalls, som vägrar att gå i takt.

Att hitta till oss själva inifrån (Wikström, 2011).

När vi ser, berör och hör världen runt om oss, så finns det också en process som lokaliserar oss själva från insidan. Det upptäcker vi genom känslan av tyngd och den upplevda gränsen där hud möter omvärld, detta kallas för proprioception.

Signaler från huden, från muskler och skelett skapar det ”somatiska jaget”, som talar om var vi är och var vi slutar. Antonio Damasio har en teori om att orsaken till att vi upplever oss själva som en och samma person från en dag till en annan, är dessa signaler, ”somatiska markörer” som talar om att jag är den jag är (Iwato, 2011).

De flesta av oss har endast en vag känsla av oss själva på denna nivå, men det är en viktig dimension av fysisk intelligens. Proprioception, även kallat “det sjätte sinnet” kan som tur är utvecklas eftersom hjärnan är plastisk, vilket betyder att den kan förändras. Den anpassar sig till det vi gör och förutser vad vi tänker göra. Den skapar nya kopplingar mellan nervceller - synapser - och binder samman hjärnans olika delar i ett komplext nätverk (Hustvedt, s. 422).

Jag tänker på alla dessa alternativa verkligheter som ni som läsare nu går in i och ut ur - finns vi i dem eller finns de i oss? Under läsningen kan vi leva andra människors liv, drömma deras drömmar.

Jag ger er här en glimt, en spillra av mitt liv.

Känslan av alltings bedräglighet och frågan vad som väntar människan när hon vaknar upp ur livets drömsömn bildar kärnan i den spanske renässansdramatikern Pedro Calderón de la Barcas skådespel Livet en dröm (Calderón, Barca. 1992).

Drömmar, sammanträffanden och fantasi är tre kraftfulla sätt att komma i kontakt med sin egen riktning, läkning och energi, säger författaren Robert Moss i boken “Alla goda ting är tre”. När vi fastnar i vardagslivets åtaganden och stress så är det lätt att tappa kontakten med en djupare mening i livet. Det kan upplevas som om vi blir intrasslade i problem som inte kan lösas på den nivå där de blev till.

Genom att fokusera på våra drömmar, sammanträffanden och fantasi börjar vi komma ihåg att det finns en värld bortom vår verklighet, som återuppväcker känslan för vilka vi är och vad vi är menade att bli i livet. Att återupptäcka den dimensionen är som att upptäcka färger efter att ha levt i en svartvit värld (Moss, Robert. 2010).

Jag tänker inte regrediera till den svart-vita värld där jag befunnit mig tillräckligt av min vakna tid. Jag är medveten om vart min intuition för mig och jag litar på den.

Schelling förklarar att konstnären är en siare som skapar på ett medvetet sätt, men som hämtar sin inspiration från sitt undermedvetna. Konsten ses som det ändliga och som fångar det oändliga i sitt skapande. Den som ägnar sig åt konst måste aktivt lyssna till sitt inre. Det inre hos oss människor är konsten och den är i förbindelse med naturen (Hustvedt, s.417).

Vårt sinnestillstånd har en kreativ inverkan på våra perceptioner (Hustvedt, s.428). Hur vi ser saker och ting. Därför är det otroligt viktigt för mig hur mitt yttre rum ser ut, vilka människor jag omger mig med såsom ljud, lukter och ljus. I naturen kan själen andas och skapandet blomstra.

Gilles Deleuze benämner detta som den nomadiska filosofen - en vandrare som strävar efter att uppnå det okända (Spindler, s.180).

Referenser

Fredrika Spindler, "Deleuze - tänkande och blivande", Glänta produktion, 2013

Siri Hustvedt, "Förkroppsligade visioner: Vad innebär det att betrakta ett konstverk?", Leva, Tänka, Titta, Norstedt, 2016

Robert Moss, "Alla goda ting är tre: se kraften i drömmar, sammanträffanden och fantasin", Ica Bokförlag, 2010

Elin Lundin, "Motstånd och Kreativitet: George Herbert Meads bidrag till aktör- strukturdebatten", Brutus Östlings Bokförlag symposion, 2004

Bruno K. Öijer, "Svart som silver", Fälth & Hässler AB, 2008

Owe Wikström, "Mänskliga gränsområden: Om extas, psykos och galenskap", Natur och Kultur, 1998

Pedro Calderón de la Barca, "Livet är en dröm", Studentlitteratur AB, 1992

Socialstyrelsen. (2014) Kabukisyndromet. 2017-10-15‚ från http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/kabuki-syndromet

Tretalsmystik. (2016, 11 juni). I Wikipedia. Hämtad 2017-10-19, https://sv.wikipedia.org/wiki/Tretalsmystik

Gibca. (2017) Basim Magdy. 2017-10-15, från http://www.gibca.se/index.php/sv/2017/konstnaerer/basim-magdy

Culture Calling. (2017) Basim Magdy. 2017-10-15, från https://www.culturecalling.com/features/basim-magdy-exhibition-at-the-arnolfini-in-bristol

Iwato 1810. (2011) Somatisk intelligens. 2017-10-15, från https://iwato1810.wordpress.com/2011/10/03/somatisk-intelligens/

Dagen. (2011) Vi står inte ut med våra livs skenbara trivialitet. 2017-10-15, från http://www.dagen.se/kronikor/vi-star-inte-ut-med-vara-livs-skenbara-trivialitet-1.121714

Hrund Gunnskinnsdottir, Kristin Olafsdottir, (2014) Intuition - vår värdefulla kunskap. 2017-10-15, från

https://urplay.se/program/198835-intuition-var-vardefulla-kunskap